Ingen beskattning av dispositionsrätten

Uttagsbeskattning

En näringsfastighet räknas alltid som näringsverksamhet och när en skattskyldig nyttjar en tillgång från sin näringsverksamhet för privat bruk ska detta beskattas som inkomst av näringsverksamhet (uttagsbeskattning). Om ett uttag av tjänster sker, exempelvis ett privat nyttjande av näringsfastighet, ska det också uttagsbeskattas om värdet på tjänsten är mer än ringa.

Hästverksamhet

Anna äger en näringsfastighet tillsammans med sin man där de driver en hästverksamhet med 20 egna islandshästar.

Skatteverket ansåg att själva hästverksamheten var hobby som inte ingick i näringsverksamheten. Det fick till följd att makarna uttagsbeskattades för 20 stallplatser på sin näringsfastighet. Uttagsbeskattningen skulle ske utifrån den tid som makarna kunnat disponera stallplatserna, vilket betydde att makarna haft dispositionsrätt till 20 stallplatser under hela året.

Anna överklagade Skatteverkets beslut och ansåg att uttagsbeskattning enbart skulle ske efter det faktiska nyttjandet av stallplatserna. Enligt Anna stod en del stallplatser tomma på grund av lösdrift och hästarna hade stallplats hos någon annan.

Både förvaltningsrätten och kammarrätten gick dock på Skatteverkets linje att det var dispositionsrätten som skulle ligga till grund för uttagsbeskattningen.

Anna överklagade och fick prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som nu har avgjort fallet.

Dispositionsrätt eller faktiskt utnyttjande

HFD började med att konstatera att i inkomstslaget tjänst ska förmåner som en person får på grund av sin tjänst i regel förmånsbeskattas. En delägare i ett fåmansaktiebolag kan förmånsbeskattas redan då det finns möjlighet att disponera bolagets tillgångar som till exempel ett fritidshus eller en båt (RÅ 2002 ref 53 och HFD 2011 ref 55). Enbart dispositionsrätten är alltså tillräcklig för att utlösa förmånsbeskattning.

När det gäller inkomst av näringsverksamhet ska privat nyttjande av tillgångar i näringsverksamheten uttagsbeskattas. Enligt inkomstskattelagen uppstår det uttagsbeskattning om den skattskyldige tillgodogör sig tillgången eller tjänsten från näringsverksamheten för privat bruk (IL 22 kap 2 och 4§§). Enligt HFD framgår det alltså direkt av lagtexten att enbart dispositionsrätt till en tillgång inte är tillräckligt för att det ska bli uttagsbeskattning. För att beskattning ska bli aktuellt krävs det ett faktiskt nyttjande (jfr RÅ 2001 ref 22 I). Det är också det faktiska nyttjandet som ska ligga till grund för värderingen av uttaget.

HFD:s slutsats var därmed att Anna ska beskattas för det faktiska privata nyttjandet av näringsfastigheten. Det bör enligt HFD vara Skatteverkets uppgift att som första instans ta ställning till vad som är det faktiska nyttjandet och hur detta värde ska beräknas. Frågan om uttagsbeskattningens storlek återförvisades därför till Skatteverket.

Högsta förvaltningsdomstolen 3892-23